Fotboll och ödmjukhet

Har vaknat tidigt. Minsta arvingen ville ha frukost redan klockan 07 men efter lite mutor om kojbygge i min säng kröp han ner hos mig och somnade om innan "taket" på kojan var lagt. Nu har vi i alla fall ätit en rejäl frukost och han har redan klätt på sig och gått ut. Tronarvingen sover fortfarande.
Jag och min ljuvliga tonåring hade ett sådant underbart samtal igår! Som dom flesta av er vet så spelar han fotboll. Han är dessutom en talang, en av norra sveriges bästa 14 åringar. Igår fick han dessvärre veta att han inte stod på listan över dom som ska spela i nästa länslags-match. När han kom hem och berättade detta trodde jag först att han menade att han blivit petad från laget helt och hållet. Så är inte fallet. Men han får inte spela med i nästa match. Han var ändå väldigt besviken eftersom det inte spelas så många matcher nu när det inte är säsong och nu är det rätt avgörande var man får "visa upp" sig inför utagningar till juniorlandslags-läger osv..
Vi pratade länge om varför han tror att han inte fått en plats.
Grabben har drabbats av lite divighet och det vet han om. Han fick en ganska lång avstägning i slutet på säsongen pga dålg attityd och onödiga kommentarer till både motspelare och domare. Så ska det vara och han accepterar det. Nu verkar det ha spelat in i länslagstränarens beslut och det känns såklart tungt. Men efter ett långt samtal om ödmjukhet, han vet vad det ordet betyder, och vad som ibland måste till för att bli ödmjuk så har han tagit nya beslut. Han tog till sig att den här motgången kanske kom för att han ska kliva ner från sina höga hästar och bli en bättre lagspelare, en bättre kamrat.. Han ska träna mer, tänka på sin attityd och se framåt. Från djup besvikelse till beslutsamhet och motivation att bli bättre på 1 timma! Det klarar inte många vuxna, jag klarar inte alltid det.. men min som klarar det! Behöver jag säga att jag är stolt över honom?
Fotboll är livsviktigt för honom.. han vill inget hellre än att få spela fotboll. Det är hans stora dröm att få bli proffs men det viktigaste är ändå att få spela. Ni skulle se denna 180 långa vackra pojke när han kliver ut på plan. Han sträcker på ryggen och får nåt i blicken som man bara får när man är på rätt plats och gör det man vill.
Hur många av er har något sådan i erat liv? En plats eller en sak som känns så rätt?

Igår fördjupades min och min sons relation. Ett samtal om fotboll, ödmjukhet och vikten att satsa oavsett motgångar förde oss närmare varandra. Innan han la sig skrattade vi åt "eländet" och när jag frågade om han inte är glad att han pratade med mig sa han "jo.. det här var ett bra samtal du kan sånt här mamma" Man såg att besvikelsen gått över till nåt positivt och att motgången inte blev så stor... Den stunden igår kan vara en av dom allra bästa i mitt liv.

Min son.. en otrolig människa.