Onsdag igen...

En helt vanlig dag, en helt vanlig vecka. Ute är det samma vinter, samma gata som senast jag såg ut genom mitt köks fönster.

Är trött idag och kommer nog vara det imorgon ochså. Anser mig fortfarande vara en av dom lyckligaste människorna på jorden. Det betyder inte att jag hoppar jämfota upp ur sängen varje morgon och ropar "tjoho ännu en dag, Gud så härligt det är att kliva upp min varma säng!"
Lycka är inte den känslan jag har här och nu. Lycka är inte att ha allt, känna sig fullkomlig eller leva ett komplett liv utan problem eller prövningar. Lycka är inte antal nollor på bankkontot eller hur dyra möbler man har.

Vad är då lycka? Fråga dig istället: "Är jag lyckligt lottad?"

En vän till mig, vi kan kalla han Viking..för det heter han, frågade människor han mötte om dom var lyckliga? Inte "hur mår du?" eller "läget annars då?" utan "Är du lycklig".
Inspirerad av det så började jag ochså att fråga människor den frågan. Jag blev förvånad över att ingen kunde svara på det. Dom flesta tittade på mig som om jag bett dom dra av sig byxorna och visa rumpan! (det har hänta att jag ställt den frågan ochså, men det är en helt annan historia) Många av dom tillfrågade svara att dom inte visste. Några få svarade "Ja, det är jag....nog"
När det verkade så svårt att svara la jag till en fråga: "Men är du inte lyckligt lottad då?" Den frågan var ÄNNU svårare att svara på. Det här var förra sommaren och jag funderade mycket på ordet.. När är man lycklig? Varför är det en sådan svår fråga?
Frågar man mig så svarar jag alltid ja. Oavsett dagsformen, läget just då, värk i kroppen, dåligt med pengar eller annat som kan få mig ur balans. Oavsett om jag just den dan har hoppat ur sängen och ropat tjoho eller om jag blev upptvingad av min otåliga 5-åring som vill ha frukost. Frågar man mig så svarar jag: "Ja, jag är lycklig!" Varför? För jag är lyckligt lottad.. Jag gör det inte svårare än så.
Jag är lycklig för jag är lyckligt lottad. Sen har jag bonusdagar. Dagar då jag verkligen hoppar ur sängen, dagar då allt går lätt, dagar då Gud blåser medvind längs min väg (bara jag som tyckte den där raden nästan förtjänade en liten droppe salt?) Jag har stunder när jag gapskrattar, stunder då allt känns pefekt, stunder då jag känner mig oövervinnerlig.

Alla dagar är inte fyllda av magi eller äventyr och livet är inte alltid rättvist, det är definitivt inte alltid romantiskt. Dom flesta dagar är rutin, jobb, ärenden, middag, disken och tvätten "köpte jag mjölk?" och alla saker man inte hinner eller orkar..
När är man lyckligt lottad då?

Är man en kvinna född i Sverige så är man redan en av dom lyckligast lottade i världen.
Gå in på www.amnesty.se, mer säger jag inte om det just nu för jag kan gå på HUR länge som helst om hur jävlig världen ser ut och hur många som inte har lyxen (ja lyxen) att ens fundera på om dom är lyckliga eller inte....

Jag kan ge hur många exempel som helst på varför jag är lycklig.
Jag har två fina barn, jag riskerar inte att dö varje gång jag går ut genom dörren, min far skickade inte mig till byns medicinman för den obligatoriska könstympningen när jag var 1 år gammal, jag lever i ett land där jag inte behöver svälta om min kropp sviker mig och jag inte kan knyta mattor 14 timmar per dag, jag får välja vem jag vill gifta mig med, jag får dessutom skilja mig från vem jag vill, jag får bestämma över min kropp, jag har makten att aldrig vara ett offer...det lär man sig genom att en gång vara ett verkligt offer och sen bli varse om att man kan resa sig.

Jag vet att det inte alltid är lätt att tänka så.. Den där repliken om "barnen i Afrika" som svälter har vi alla fått höra när vi inte ville äta upp ärtsoppan, eller hur? Men det finns enklare exempel, som inte kräver att man tittar eller tänker längre än näsan räcker.
Vilka exempel det är får ni nog fundera på själva.. Jag ställer bara frågan, ni själva vet svaret. Jag har min definiton på lycka, ni har eran.

*lyssnar fortfarande på Amy*
Undrar om hon är lycklig? Det borde hon vara den lilla jäntan med den rösten, det ansiktet och dom pengarna på banken.. Hon vore rent OFÖRSKÄMD om hon klagade den otacksamma människan!!

(Nästa vecka pratar vi om avundsjuka va?)

I LOVE ME!!

Gud vad jag är lycklig! Jag är så där löjligt nöjd över mitt liv!
Jag välsignad med underbara vänner, mamma till två fantastiska barn, Jonathan och Mattis, mina arvingar och mina bästa lärare.
Jag har ett jobb jag trivs med och går till för att jag vill och inte för att få pengar i första hand. From Onsdag är jag dessutom anställd på 75%. Dessutom har jag begåvats med en del talanger. Jag är numera en fena på att virka mössor, jag har en förmåga att "koka soppa på en spik", jag är en idespruta utan dess like, jag ser möjligheter i mesta och jag tar dom flesta motgångar med ett skratt, även om det kan dröja ett tag innan jag ser det komiska i eländet..

Jag har en fin lägenhet som håller mig och mina barn varma och trygga om nätterna, jag har en grön militärcykel som tar mig dit jag vill, jag har 65 kronor på mitt sparkonto (inte mycket jag vet, men jag har i alla fall ett konto) jag har en 3.60 m lång soffa, som många är avundsjuka på och som rymmer mig, mina ungar och en och annan kompis på fredagskvällarna. Jag har nya fina vita Umbrosneakers (det blev inga Etnies)

Jag är nykter, drogfri, starkare än någonsin, medveten om mina svagheter och har idag full insikt i vad som "fick fel" i mitt förflutna. Jag är stolt över den jag är idag, har försonats med den jag varit, sonat mina "brott", förlåtit, gottgjort och gått vidare med huvudet högt och utan skam (är rätt skamlös faktiskt) Jag har humor, relativt stor självdistans, en okuvlig vilja att få det bra och en ännu större vilja att sträcka mig till min fulla potential.

Jag är dessutom snygg! Är idag befriad från dom flesta av mina komplex och dom jag fortfarande har styr mig inte lika mycket idag. Jag gillar att bli äldre, är bekväm i mitt eget skinn och har äntligen förstått att silikonbröst är bajs! (japp, bajs var ordet)
Sen så har jag förstått att man FÅR klappa sig själv på axeln när man gör nåt bra, man får göra pr för sig själv och att Jantelagen är för människor som inte insett hur fantastiska dom är!



*lyssnar på Nicka Costa*

"Everybody got their something.. spread your wings and fly high..."



"Och dom nominerade är..."

Jag har fått jobb!! Det känns ungefär lika stort som det måste göra att få en Oscar för "Bästa Film"! Så jag har förberett ett tal.....

Jag vill tacka Milla, för goda råd, konstant bekräftelse och kärlek. Anna, för goda råd om skor (nog så viktigt en sån här dag) och för att du är en sådan fin vän, lojal i vått och torrt (mest vått i mitt fall) Min undebara chef, för att hon inte gav upp utan såg till att mina 30 timmar i månaden blev 120 timmar och för att hon får mig att känna mig som en tillgång och dessutom såg till att hennes chef ochså "hoppade på tåget"! Jag vill ochså tacka min manager (jag låtsas att jag har en idag) min stylist (DU ÄR SPARKAD!) mitt bokningsbolag (varför ringer ni aldrig?) min agent (har du det bra på Betty Ford? förstått att Nilen inte är en flod ännu?) Min fantastiska fantasi som tillåter mig att leka Julia Roberts för en liten stund...

Jag vill tacka min andliga syster Linda för att hon står för baranfödandet just nu och därmed ser till att jag får en Gudson att skämma bort och lära ALLT jag kan (säkert att du tänkt igenom det här med att ha mig som Gudmor? *L*) Jag vill tacka Anne, världens bästa kvinna, för att hon i alla år lyssnat på allt från min senaste ide om hur jag ska bli rik på nolltid till min förbannelse över att sjukpenningen aldrig räcker... Jag älskar dig!! Jag vill tacka Can, min brorsa (från en annan morsa) för att han lånat mig pengar när jag behöver det... H-H för att du är min eviga Tomte! (....lite?) Du är en sann vän.

Annika, för att du hjälpt mig hit och ständigt finns till hands för mig så att jag håller mig på "torra land". Annalena, för att du bevisat att man kan hitta fina vänner och systrar under dom mest osannolika omständigheter. Christopher för att du är du... och för att du gör det enkelt för mig.. Just nu fattas du mig..

Livet, ödet, universum, Smurfarna för uttrycket "det finns en Smurf för alla"... (vilket är en j-a tur för mig)

Till sist.. Gud, för din enorma humor! För hur förklarar man annars min existens!?

Tack tack tack tack!!
Nu ska jag snart sova.. det duger nämligen inte att sitta uppe hela nätterna när man ska jobba och dra sitt strå till stacken..

*lyssnar fortfarande på Amy*

"They said that I should go to rehab, but I said no I wont go...."

Vilken tur att mina fötter tog mig dit ändå....

Johanna skriver till Gud..

"Hej Gud! Är det möjligt att få be om en tjänst? Och är det helt okej om denna tjänsten inte handlar om min andliga spänst eller min utveckling som människa? Gör det något om min bön till dig inte handlar om att få vägledning till att bli en bättre medmänniska? Är det otroligt självrådigt av mig om jag inte ber om tydliga svar på hur jag ska finnas till hands för andra imorgon eller hur jag ska bli mer ödmjuk inför din plan med mig? Vore det en skymf mot dig om jag inte ber om din vägledning under dagen i dom beslut jag står inför?
Måste mina böner eller mina samtal med dig handla om att komma närmare dig? Får jag be om något som inte för mig närmare ödmjukhet eller hjälper mig att bli en mer osjälvisk människa? Om jag ber om något litet och världsligt, är det samma sak som att säga att jag inte tror på att du kan utföra storverk? Eller gapar jag efter för mycket om jag ber dig om evig lycka, livslång kärlek och lösningen på alla mina problem? Är jag girig om jag ber om saker för mig själv istället för att i första hand be för mina vänners hälsa och lycka?

Eller kan det vara så att det inte spelar någon roll vad jag ber om? För det kanske är så att bönen är fri eftersom det till slut ändå är du som avgör vad jag ska få eller vad jag ska vägledas i? Kan det till och med vara så att du har överseende med mina själviska böner för du vet att jag bara är en människa med fel och brister?

Jag bara undrar Gud... för jag skulle så väldans jätte jätte gärna ha ett par nya Etnies! Dom bruna låga med röda ränder som finns på ZOOVILLAGE. Ske din vilja, inte min. Amen
Johanna"

Till att börja med..

Min blog, mina regler, mina åsikter, min värld, min sfär, mina tankar, mina reflektioner... Har inte riktigt förstått varför man ska ha en blog eller varför mina vänner tycker att JAG ska ha en?? Läser inte andras bloggar men kanske börjar med det nu? Om inte annat så måste jag ju jämföra min med alla andras så att jag riktigt kan ha ångest över hur fånigt jag skriver..?

Trot att jag är född på 70-talet så envisas jag fortfarande med att kalla mina onlinevänner för brevvänner, jag går fortfarande på "Disco" när mina jämnåriga "går på Klubb", jag har precis skaffat internetbank och saknar verkligen mina giroblanketter! Jag tycker inte att ballongkjolar är ett dugg retro-coola och kommer aldrig ta på mig ett par jeans med hög midja, oavsett hur roligt 80-tals modet är! Jag saknar min Nokia 3310, den mest pålitliga mobiltelefon jag någonsin haft, förstår inte varför man ska ha en kamera i moblien eller varför alla ska ha en blogg nuförtiden??

Så, trots att jag bara är 32 år gammal så känner jag mig som en kvinna född i tidigt 70-tal som blev nedfryst och senare upptinad mitt under det spår som det tekniska tåget rasar fram över! Jag hänger helt enkelt inte med och känner mig lite överkörd och förbipasserad!

Men en blog ska det bli i alla fall... Vad jag ska fylla den med har jag ingen aning om? Och så ska man visst ha en massa vansinnigt intressanta länkar på sin sida?? Jag har ju precis upptäckt hur fantastiskt många sidor det finns på nätet! Jag hittar ingenting! Min kompis Milla (en brevvän) hittar ALLT! Men det var först förra veckan som jag riktigt förstod hur man använder alla dessa sökmotorer..Tragiskt va? Jag är helt enkelt tekniskt efterbliven...

Hur som helst så är det inte råd och rön om internet jag tänkt skriva om. Jag blir utan dator en vecka from imorgon.. så jag får suga på karamellen en vecka och återkomma när jag återigen är i kontakt med den här fantasktiska "platsen" dom kallar internet..

Jag återkommer, med lite mer att säga förhoppningsvis...

Adios!