Söndag i förvirring

4.600 53 lång mörkt hår.. vacker och helt och hållet magisk! Min Gudson, min Systerysters och hennes makes son, Sagas lillebror! Min Snook...

Idag har jag varit och träffat det lilla underverket för första gången! Han är såklart den vackraste lilla unge som finns, perfekt, magisk, mystisk och redan otroligt älskad!

En vän som jag brukar dela virrigheter med på nätet sa nåt i stil med
"Så fort ni honor får vädring på en bebis så reser ni rumpan" Men det är faktiskt inte mina "vill ha barn hormoner" som ta fart...Jag grips av en sådan enorm känsla av att jag måste beskydda lillen! Inte för att han behöver beskyddas, han har dom bästa föräldraran en kille kan få..
Men han är så liten, så sårbar och så totalt omedveten om världen så jag vill bara bädda ner honom i bomull och hålla han trygg från "den onda grymma världen" utanför han mammas och pappas famn..

Snook har äntligen kommit och familjen känns komplett på nåt sätt, han har fattats oss.

Så till "förvirringen"

Ibland blir jag fan inte klok på mig själv! Jag vill oftast väl i alla lägen. Jag vill vara en "snäll" flicka, förstående, tolerant, ha tålamod och lita på människor..
Men ibland kommer människor mig för nära och är jag inte beredd på det så hugger jag DIREKT där det gör ondast!!

Jag klarar inte av att säga "det här skrämmer mig lite, jag blir osäker, jag blir lite nervös och har tillitsproblem" Nej! Jag HUGGER rakt i hälsenan på personen i fråga! Jag säger, gör eller krånglar till det så att personen i fråga helt enkelt ger upp!

Jag provocerar fram en situation som jag är rädd för så att jag kan säga "Vad var det jag sa" Jag är EXPERT på att få folk att bete sig precis så jävligt som jag är säker på att dom gör när jag inte "ser" dom..
Jag antar att någon som säger sig vilja mig väl bara vill det så länge jag är tillmötesgående, bekväm, rolig att ha och göra med och inte ställer krav..
Jag är så säker på det så att jag blir den obekvämaste, jobbigaste, mest krävande trista jävla typ som finns! När sen han eller hon möts av denna människa så tackar han eller hon för sig (vilket varje sund människa borde göra) då kan jag återigen säga "Vad var det jag sa??"

Jag håller mina vänner nära mig.. för att jag älskar dom, men ochså för att jag ibland är så jävla rädd för att dom i min frånvaro ska komma på att jag inte är den dom tror.. Mina vänner säger "Jag älskar dig" ofta till mig..men jag tror dom fortfarande inte alltid. För vem orkar älska nån som är obekväm, tråkig, paranoid och genomjävlig?

Så känns det idag när jag gör en djupdykning i "tvivel-tunnan".. Imorgon kommer tvivlet förmodligen ersatts av den känsla mina vänner ger mig, känslan av att vi älskar varandra villkorslöst och utan krav på perfektion..

Snook.. han vet inte om alla våra brister, våra defekter.. och vet ni vad? Han skulle förmodligen få gå igenom hela livet i tron om att hans familj är perfekt om inte vi vuxna stoppade huvudet i den där förbannade tunnan så ofta.. Snook har nämligen inga krav på oss, han känner bara den där naturliga kärleken som uppstår när man som barn fullständigt litar på att hans omgivning tar hand om honom, älskar honom och vill han väl. Och ett barn är lätt att älska av samma anledning.

Mina barn skulle förmodligen aldrig ifrågasätta sin mamma om deras mamma inte ifrågasatte sig själv så jäkla ofta..