Anna min Anah min Annoula...

Jag har en kompis som heter Anna. Vi lärde känna varandra när Anna fortfarande var en liten flicka och gick på gymnasiet. Anna bodde fortfarande hemma hos mamma Birgitta och pappa Lennart på Malmudden. Det började med att Anna satt barnvakt när jag jobbade kväll, Jonathan var bara en liten kille då och vi bodde i en 25kvm stor (?) lägenhet på Skurholmen.
Hur som helst. Så började min vänskap med Anna.
Anna med rastaflätorna och en stor förkärlek för allt som var kammomönstrat. Vi snackar kammo på skorna, kammo på väskan och kammo på kläderna. När hon tog studenten hade hon kammomönstrade kläder och rastaflätor ner tilll midjan medan alla andra "Annor" och "Jessikor" hade dom traditionella vita "fina flicka" kläderna på sig.. nu menar jag inte att Anna för den skull inte är en fin flicka, för det är hon verkligen. Dagen efter att hon "taaaagit stuuudenteeeen...!!" åkte Anna till Grekland, blev Annoula och dök bara upp här hemma i Luleå nån gång under vintern, med en solbränna som gjorde i alla fall mig grön av avund.

Anna och jag har inte alltid stått varandra jättenära, vi har levt väldigt olika liv. Jag hade barn (och har ju fortfarande det) jobbade på med mitt, krisade, missbrukade, strulade, mådde dåligt, flyttade till Sthlm, blev kär, fick Mattis, blev nykter...(naturligtvis hände det massor med annat men hallå? den här bloggen handlar om Anna..)
Anna bodde i Grekland, jobbade, flyttade hem till Sverige igen, köpte en lägenhet, växte upp, flyttade till Lund, flyttade hem igen, skaffade en massa djur och blev bara bättre och bättre..

Anna har en jättefin familj, två fantastiska föräldrar som jag ibland har avundats henne, en lillebror och en familj som står varandra nära och tar hand om varandra så som familjer ska ta hand om varandra. Anna har helt enkelt haft en trygg, kärleksfull och sund uppväxt och det märks på henne.
Jag i min tur växte upp i Hammarkullen, började tidigt strula, var en olycklig och mycket arg tonåring och hade tidigt livserfarenheter som en liten tjej inte borde ha. Min relation till mina föräldrar är minst sagt komplicerad, jag kände aldrig mina pappa, som dog för några år sen och har idag ingen kontakt med min mamma. Som 13 åring var jag redan en fullfjädrad missbrukare och trodde själv att jag var "tuffast i världen". En ledsen vilsen och förvirrad tjej var jag.

Anna har alltid varit förnuftig! Ett trist ord jag vet.. men hon är det! Hon är sund, förnuftig och trygg. Hon har så länge jag kan minnas alltid jobbat hårt, ordnat allt hon behöver själv och sakta men säkert skapat en tillvaro som hon trivs med. Hon är flitig och ambitiös.
Jag å andra sidan har länge haft svårt att få det att gå ihop. Antingen har jag alltid jobbat för mycket eller så har jag inte jobbat alls. Jag drog på mig skulder när jag var yngre och det tar tid att bli prickfri och betala sina skulder. Mycket har handlat om att "klara mig" tills nästa utbetalning och jag har aldrig riktigt kunnat bygga upp en trygg grund att stå på.

Idag ser allting annorlunda ut. Anna är fortfarande Anna med kammokläderna, håret är inte flätat längre men stilen består. Hon är en stooor tjej idag och fortfarande min vän! Hon lever med sina djur på Lövskatan och jobbar på den ena baren efter den andra när hon inte tar hand om den äldre generationen på Örnästets äldreboende.
Jag är nykter, med i matchen, jobbar och har kommit på fötter, även om det inte alltid är spikrakt framåt. Jag har en livserfarenhet som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag har ett fantastiskt liv..

Anna är en lättsam människa. Hon sitter inte och gräver i "hur och varför", hon är lojal mot sina vänner och tillfreda med dom enkal sakerna i livet. Hon gillar kläder (gillar är egentligen fel ord..besatt kanske?) inreder sin lägenhet om och om och om igen och tar hand om sina katter och sin älskade Neo (vovven som ser ut som en dammtuss) Jag har nog aldrig hört Anna beklaga sig över att livet är orättvist. Hon slåss inte mot sitt öde utan åker med i sakta mak och utan att ifrågasätta livet allt för mycket. Hon har humor och hon är en bra lyssnare.
Jag, ja jag analyserar ALLT! Jag har gått fler matcher med mina demoner än jag kan räkna. Jag analyserar sönder dom enklaste sakerna och ifrågasätter allt (minst 3 gånger).. Jag har fått jobba en hel del med att trassla ut mitt förflutna och komma på stadig mark igen.. Där står jag fortfarande och mår bättre än någonsin!

Anna är en ung kvinna, vacker, stark och stadig i det mesta hon gör.
Jag är minst lika vacker, starkare än jag trodde och kompromisslös i det mesta numera.

Trots att våra liv sett så annorlunda ut och vi inte alltid har umgåtts speciellt mycket eller varit duktiga på att hålla kontakten så har vi alltid haft varandra. Jag har fått se Anna växa upp från en trotsig tonåring till en sensationell kvinna! Och Anna har varit med när jag till slut tog mig mod att bli den jag var menad att bli. Vi är två olika och rätt osannolika vänner. Men vänner det är vi.
Vi pratar om skor, letar nya tapetmänster på nätet och har underbara ytliga samtal. Jag kan behöva lite lättsamma samtal i kontrast till mitt eviga analyserande över Gud och livet. Vi pratar om kärlek och ibland gör vi djupdykningar i livets mysterium. Anna är yngre än mig, jag har fler erfarenheter och fler referenser. Men hon lär mig massor om att "bara vara" människa och att inte ta allt på så förbaskat stort allvar. Sen är det skönt att ha ett livs levande exempel på att det finns människor som inte har känt på alla grader i helvetet. Hon lär mig helt enkelt massor utan att hon vet om det. Jag respekterar verkligen henne.
Jag har nog aldrig sagt hur mycket jag gillar henne eller hur fantastisk jag tycker att hon är. För en sak har vi gemensamt jag och Anna.. vi har båda liiite svårt för sentimentalitet och "lulllull".. Så därför skriver jag det här, eftersom jag vet att hon läser min blog (för visst GÖR du det gumman??)

Nu ska jag läsa om Anna Books fingrar... förstod ni andra inte det där? Det är för att det är en "Anna och Johanna grej"

Puss gumman! U the bomb!!