Snart 33

Jag fyller år snart, 33 år.. Jahapp! Ingen åldersångest här inte!!
Ännu viktigare är att jag snart fyller 4!! För er som förstår det där.. ni andra..well, vad ska man säga? *L*

4 år.. fatta!! 4 år... Ingen blytunna, ingen flykttunnel, ingen "nu skiter jag i det här" på 4 år..

Mycket har hänt.

15 Juni 2003

Vaknade, kände efter, grät, fick ångest. En sådan där ångest man bara kan få om den är "sponsrad" av Herr Jack, Miss Rom och Fru Benzo i en salig blandning..
Försökte minnas dom senaste 3 dagarna.. fick lite minnesbilder och ville genast somna om!! Tog mig upp ur soffan.. han aldrig till sängen på den tiden. Såg mig i spegeln. Mörk under ögonen, ingen glans, ingen glädje.. Trasig kropp, trasig själ..

Kände..smärta, sorg, ilska, förudmjukelse och hopplöshet.
Frågade.. "hur fan hamnade jag här igen?", "vad har jag gjort" och "Varför??"
Var rädd för.. vad mina vänner skulle säga, för vad jag hade gjort och för vad som skulle komma när jag till slut tog mig ut genom dörren.

Beslutet
"Aldrig mer nu får det räcka jag orkar inte mer men klarar tydligen inte av det här själv nu vill jag antingen dö Gud eller få hjälp"
Jag har aldrig känt mig så slagen, besegrad, förödmjukad, hjälplös och liten.. En grop jag ALDRIG vill ner i igen.

1a Steget
Möte till torra land, oro, vanmakt, rädsla, ilska igen... Sen, Linda, vänner, verktyg, hjälp, stöd och "En dag i taget" Människor som fanns där dygnet runt om jag behövde dom, villkorslöst!!

Åren har gått..

Nya vänner, Annika (tack gode Gud för HENNE!) Fick stadigare ben, nya perspektiv, ny kraft, ny kontakt med vem jag är, insikt, tillit och tro... Tro på Gud, dom som går före mig, dom som sa "jag vet vad du pratar om, jag har varit där"
Börjde KÄNNA glädje på ett sätt jag aldrig känt det förr. Insåg hur otroligt mycket jag överlevt!

Anne, Linda Annika, Maria aka Tokholm, Ulrik (det första året hade aldrig gått utan dig) Anna, Lilian, Veronika.
Alla som fanns där när jag minst förtjänade men mest behövde det.. Tack tack tack!!

Idag:
Clean, sober, hardcore!! Tacksam.. Vägen är och har inte varit spikrak.. Jag har tvivlat på mig själv, gråtit, sörjt, gett upp, börjat om, skrikit, skrattat och haft ondare än jag trodde det var möjligt..
Men, jag är kvar, jag lever, tar inget för givet (för det mesta), insett att det här är bara början..

Just nu:
Vardagsproblem och nya utmaningar. Grabben har skaffat sig sin första flickvän!!
Det blir ett helt annat inlägg..

Kärlek, liksom tro, dör inte en naturlig död.. Endast bristen på tillit, vård, engagemang och passion tar död på dom.. Och idag känner jag mig engagerad, tar hand om mig själv och anser fortfarande att min passion är min starkaste kraft!!