33 år och blir bara bättre

Alltså.. Jag har ingen åldersångest. Men idag slogs jag av en sak.

Vad händer nu då?
Jag har, trots min låga ålder, levt många liv, sett mycket, gjort saker jag inte är så stolt över och ännu fler saker jag är enormt stolt över.
Jag har aldrig någonsin tänkt "jag kommer aldrig bli 25" eller haft några fåniga tankar som "dö ung bli ett vackert lik" Jim Morrison var ingen hjälte. Han var en nedknarkad överskattad hippie som dom aldrig borde gjort film om! Jag har aldrig förstått varför man hyllar och näst intill helgonförklarar unga vackra begåvade människor som begår självmord elelr lever liv som garanterar en för tidig död. Så det så!!

Jag har alltid haft en enorm önskan om att få leva tills jag blir 100, vara lycklig och känna mig tillfreds. Däremot kan jag idag se tillbaka och förundras över att jag faktiskt sitter här idag. 33 år, mamma till två underbara ungar, lycklig och relativt frisk (allt är ju som bekant relativt)

Mitt liv har varit en enda lång uppvisning i att en människa kan göra ALLT för att förstöra för sig själv och ändå få en till chans. Fast jag visste det inte då, jag förstod inte, jag såg inte det sjuka och destruktiva i mina beteenden.. för jag var sjuk.

Mitt liv har haft plats för andra uppvisningar också. Jag har fått två barn. Jag har älskat, hatat, skrattat, upplevt, vågat.. Jag har i det stora hela (om man nu ska recencerar sitt liv så här långt) haft ett bra liv!
Jag gör något gott av allt det onda. Jag har vänt på vinden och stretar inte emot lika mycket idag. Jag säger "ja" oftare än jag säger "nej, jag vågar inte"

Min fina Anne sa en sak en gång som fastnat. "När man lyssnar på dig och din historia bli man ödmjuk, sorgsen och förtvivlad på en och samma gång. Hur är det möjligt att överleva allt du upplevt utan att bli galen?"
Jag tror att jag svarade "Men, jag är ju galen!" och skrattade! Det gjorde hon också.. men vi tänkte nog båda två på vad hon sa länge efteråt.

Det här var för några år sen.

Och nu då? Vad händer nu när allt det där ligger längre och längre bakom mig? Hur konstigt det än kan låta så vet jag inte riktigt hur man gör när man bara lever. Jag vill för allt i världen inte att vinden ska vända igen! Jag är lycklig där jag är nu.
Men sen då? Jag är van vid motvind, utmaningar, drama, häftiga vändningar och ständigt stretande framåt..

Nu är allt så....behagligt. Det flyter liksom bara på... Och det gör mig galen!!

Jag är försiktig med vad jag ber om nu för tiden. Linda brukar slå mig över munnen när jag säger: "Usch vad tråkigt jag har!" och skrika: "Nej nej nej! Säg inte så för varje gång du klagar på att det är för stilla börjar det storma!"
Så det här är ingen bön om storm.. bara en stilla undran över vad jag ska göra nu..