Min kaffedejt fick ett nervöst sammanbrott

Kaffedejten i korthet:
Vi träffades hos mig, pratade i 2 timmar, gav varandra en kram när han begav sig hemåt och sa att vi skulle höras. Dagen efter ringer han, vi pratar och är överens om att det 1. var trevligt 2. att vi ska träffas igen. Vi pratar i telefon några gånger under dagen och nästa dag.
Sen... Kaffedejten ringer och förklarar lite plågat att han inte tror att det kommer att funka. Vidare förklarar han att han verkligen gillar mig (jag måste gjort ett jäkla intryck på dom 2 timmarna vi drack kaffe på) Han gick på i 1 1/2 timma om hur fantastisk jag är men hur rädd han är för att vi inte kommer kunna prata med varandra.

Nu tänker ni säkert: "What?? Vad hände?? Har vi missat något??"

Det tänkte jag också.
Ingen jag har försökt förklara det där ytters märkliga samtalet för blir klok på det. Snacka om att gå från "dricka kaffe och lära känna" till "relationsdrama och jobbigt avslut" på 3 röda!! Dagen efter beslöt jag mig för att skaffa mig en advokat i fall han skulle få för sig att kräva delad vårdnad om barnen liksom..
Det bästa var ändå hans slutkommentar (innan jag flippade och slängde luren i örat på honom)
"Tror du att du någonsin vill prata med mig igen?"
Svar: "Nej!"

Kan ju tillägga att pojken också sa: "Jag klarar nog inte av att bara vara vänner för jag känner för mycket för dig.."

Nä... det brukar väl vara så efter 2 timmars fika ihop. Det blir liksom lite för nära att "bara vara vänner" efter ett sådant förflutet..

Och jag trodde att JAG var neurotisk!

Kaffe..

Alltså.. Egentligen ÄR jag ju rätt fabulous! Det handlar ju mer om den där knäppa neurosen inför allt som har med dejtande att göra.

I alla fall så dracks det inte kaffe igår. Vi tog en kort promenad, åt glass, satt i soffan och pratade.. Sen åkte han hem och jag stupade i säng! Jag är trött, egentligen för trött för att "dricka kaffe" men det var det helt klart värt.
Det blir nog fler promenader och glass om jag får som jag vill..
Imorgon åker jag till Annalean i Älvsbyn.

Nr 3

För övrigt så var det där med kaffet åtgärd nummer 3...*L*

Dejta smart

Fick en fråga för ett tag sen:
"Varför dejtar du alltid killar från Stockholm Johanna?"
Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så.. fast nu är det faktiskt "bara" 2 stycken jag har dejtat från stockholm..eller kanske 3, beroende på hur man räknar.
Men jag svarade i alla fall:
"Det bara blir så! Och att dejta i Luleå går ju inte!"
Det är alltid någon som varit med någon som varit med den man dejtar och vips så är man buksyster med halva kompisgänget! Nu skiter ju jag egentligen i "oskrivna lagar" som ni vet..Har inget till övers för "regler" som att man inte ska dejta nån som en kompis har varit ihop med.. Bla bla bla..
Men jag gillar att vara liiite anonym när jag väl ska ge mig ut på dejt!
Nu låter det som att jag faktiskt har varit på en dejt.. vilket jag inte har på typ...100 år? Så egentligen är det inget problem.. Men jag har ju en fallenhet att analysera händelser innan dom inträffat..

Man brukar säga att det är fyra människor mellan varje människa i världen. Jag känner alltså någon som känner någon som känner någon som känner Bill Clinton. I Norrbotten gäller INTE den regeln!

Idag funderade jag på om jag eventuellt skulle ta en kaffe med en kille.. Ja.. tänka sig va?? Två samtal senare så visar det sig att killen har varit tillsammans med en kompis till en kompis. Och min kompis känner honom... SUCK!!
I en perfekt värld så är alla karlar klara med sina ex, redo för nya äventyr, kaffesugna och sitter bara och väntar på att Johanna ska komma och ta dom med storm.. när jag är redo liksom.. Men neeeeeej! När jag väl bestämmer mig för att släppa lite på min enorma dejting-neuros så får det ju inte vara för lätt. Nej då. Mellan mig och min eventuella kaffe..dejt(?) finns bara en människa.. Alldeles för lite för att det ska kännas anonymt nog.

Min teori om att det är mycket lättare att pissa på en bakgård 100 mil bort stämmer alltså?
Nåväl. Får väl se hur det blir med kaffet.

Fortsättning följer